… och verkligheten blir bara märkligare och märkligare…..Det är sant!  Charles, som ju är en fantasifigur, en som jag hittat på, kliver nu in som verklig … med tatuering och grå kostym och allt.

Operasångaren från fönstret – han som sjunger skalor emedan han betraktar händelserna i min roman från ovan – han finns på riktigt. Det upptäcktes igår……och gränserna mellan det som är fiktion och verklighet blir luddigare….

Kanske hittar jag en dag ner till klubben i underjorden och upptäcker att jag står där och spelar roulette med en skrämmande jätte från gamla Jugoslavien, som viskar i mitt öra att jag borde satsa allt på nummer 16.

Men då kommer jag bli rädd för mig själv, såsom jag blev rädd för det som fanns inuti mig när jag mötte blicken i spegeln när jag var liten – då när fantasin höll på och ruskade om inne i den kreativa delen av huvet på den lilla flickan som kallades Ingrid.

Vad tror ni?

Fortsättning följer….

”Skriv i personernas nutid – återberätta inte”, sa Erik Grundström när han läste första 65 sidorna av nya romanen.

Vi satt på Café Kungstornet, som för övrigt är ett perfekt mötesställe.  En inspirerande funkisinredning från 1934, men med en stark sunk-faktor som gör att man kan sitta där nästan ensam … och prata manus.

Och sedan – när jag kom hem, vad roligt det var att skriva om de scener där en karaktär tidigare berättade om något – och istället nu skriva det till något som händer i nuet. Med dofter, detaljer, smekningar…..
Utan Erik och hans fantastiska skrivar-ledning och mentorskap ( se här)  hade jag aldrig klarat av att få klart Samtidigt På Ett Tak i Chinatown.

”Men tappa inte bort Charles”, sa han nu när han läste det nya. ”Jag kanske har en speciell känsla för honom. Men tappa honom inte”…….. Och ja, Erik – det är klart att du känner för Charles. Lite lite lite av dig finns ju i honom. Och så tänker jag på Leif som vill ha mer av Göran. Att de olika bi-figurerna blev viktiga för de som läst.  Märkligt. De finns ju inte, utan är ju komponerade av många olika personer och det där som är fantasi förstås, det som rusar iväg på sitt egna vilda spår.  Alla är de fantasimixar av tankar, folk och erfarenheter…

utom Gabor.
Kära Gabor….

Han finns på riktigt och ibland blir jag lite nervös när jag tänker på om han – den riktiga G skulle läsa – om den blir översatt till engelska…………  jag hoppas han ser det då med den där speciella, underbara, lakoniska, ungerska humorn – som jag ju älskade – 1989, på det Bowery som inte finns längre.

Idag är jag:

NERVÖS för att Erik Grundström läser första halva nya romanen och snart kommer med första kritik

GLAD för att Moa på SF sprang efter mig efter ett möte för att berätta hur mycket hon tyckte om Samtidigt På Ett Tak i Chinatown

TACKSAM mot Sue och Lesley som försöker få igång ett intresse för boken i the UK och tacksam mot Lisa B. som försöker i USA

TRÖTT på snöflingorna som liksom bara ligger där i luften över Gamla Filmstaden där jag har kontor

AVUNDSJUK på Johan som dricker rosé och grillar i solvärmen på sin NYC terrass på tionde våningen med utsikt mot Chryslerbyggnaden

UPPLIVAD av en busschaufför som visslade i morse

HUNGRIG – så nu ska jag skala en stor ananas och börja om:

… TACKSAM för att det finns ananas ……..

Där gick min gode vän med sin son och skulle låna böcker i går på ett av Stockholms större bibliotek och så stod den bara där, framför näsan på honom.

Tack för att du tog en bild och skickade.
Tack fina bibliotekarien som satt den så fint på display på hyllan.
Den här debutantförfattarinnan blev mycket nöjd. Fler biblioteksbilder tack……..

Plötsligt är JeanMichel B. där – som en Arsenio. Och Herbert Huncke.  Fast han har förstås  varit med ett tag  – men lite mer påtagligt nu.
Jag har tagit en vecka – nio dagar ledigt för att ta mig framåt. Och så trasslar sig dessa nya personer in i historien. Och de har så mycket för sig. Alla mina romanfigurer.

De är intressant och svårt att försöka skriva tre personers olika tankestilar. Alice med sin reflekterande ordning. Babylonia med tankar som far runt. Båda rätt naiva.
Och Heidrun – hur blev hon den hon är?
Fråga Herbert, tänker jag. Herbert Huncke.
En beat,  street hustler, författare, inspiration,  vän till Keroac  – Herbert som jag hade äran att träffa, i hans pyttelilla lägenhet, då  med Mel Bernstine – - någon gång runt 1980.

Nu ligger hans spöke på en soffa i början på Heidruns historia.

Bli inte arg Herbert… jag vill dig bara väl.
Respekt för att du myntade begreppet BEAT.
”Beat to my socks”. Herbert Huncke

Hur hamnade jag med Johan, Truls  och
Mrs Black på ett ryskt disko på Torstrasse i fd östberlin i natt? Svinkall promenad från den norska festen som vi inte hade inbjudan till och därför inte blev insläppta.
Rysk disko hade Johan googlat fram.  Ms Black och jag bumpade bland finklädda ryskor med decimeterstora diamantspännen på sina högklackade.

…..och så vaknar jag till en solig men svinkall Berlin söndagsmorgon och Ann.Marie Tung Hermelin – underbara du – tack – har skickat mig denna fina recension av Emma Kreu i LitteraturMagasinet som slutar så här och som kan läsas i sin helhet här.  Vad glad jag blev.

Denna underbara skröna utspelar sig i ett annat New York än det som visas upp i tjusiga resereportage och för de stora massorna turister. Det är smutsiga, slitna små barer, sweatshops fulla med symaskiner, maffiabossar och pensionerade transvestiter. Det är både roligt och fartfyllt, men under alltihopa ligger de stora, ångestladdade frågorna; hur kommer det sig att det blev som det blev? Blir det inte bättre än så här? Känner jag ens mig själv eller min partner? Och främst i Babylonias fall, har jag flyttat över hela världen bara för att hitta ett tryggt litet spår att fortsätta i, utan att utmana mig själv eller ens anstränga mig för att utvecklas? Frågor som drabbar de flesta någon gång i livet, känslan som får människor att bryta upp från det trygga och invanda, som gör att man på allvar försöker förändra det man har, utan att veta om det kommer att bli till det bättre eller det sämre. Läsvärt och humörhöjande, utan att bli ytligt och förutsägbart!

”Det här är en sådan där bok där folk går om varandra hela tiden. Ni vet – när någon sitter i en taxi går den andra personen precis runt hörnet och de missar varandra. Ögonblick som gör..”

ur Malins bokblogg.

 

Klicka här för att läsa hela denna målande recension.
Man myser

 

Lite sömnig står jag i en förvånande o-trång t-banevagn.
I morse.
O-trång i det att det går att röra armarna. Men trång ändå för en bentrött Skanstullsbo som aldrig får sitta. Vagnarna har redan plockat upp alla passagerare de har plats för, längst söderortsstationer med fantasieggande namn som Blåsut och Gubbängen.

Då  (först märker jag det inte för den är för bekant)  men då – strax innan Slussen – ser jag en tjej som sitter och läser min bok.

Hon är i mitten. Kanske sidan 78.
Hon läser min roman på en vanlig t-bana.
bara så där.

Det är en otrolig känsla och jag tänker att nu.
Först nu är jag en författare.
Och jag har samtidigt aldrig känt mig så osynlig

är uppvuxen med bokhyllor. RIktiga. Och många…… Vackra. Böcker är vackert……men hur blir det nudå?  Snart!  i den där framtiden som ligger och lurar. Hur har ni tänkt?  Ni på Ikea och Nordiskt Tenn och alla möbelhandlarna. Blir mina böcker bara en del av ett retromöblemang?

Har gett mig själv en skrivhelg i Siesta Keys. Yngst i pensionärsparadis med vit sand och stora fåglar på vingliga ben – och gamla människor som kallar mig ”that little blond girl” hela tiden. Det var mycket länge sen jag var ”the little girl” någonstans. Allt är relativt inses. Ganska trevligt och ger en anonym känsla. Ingen vet vem den ensamma ”flickan” är, hon som bara handlar yoghurt och bananer till frukost och promenerar ensam, läser ensam, äter ensam.  Men de stirrar. Jag är den enda av min sort här.

Jag konverserar farbrorn i delins kassa och ojar med honom över det kyliga vädret som varit nere i dagstemperaturer på 14 grader. ”Ingen pratar om annat än vädret”,  säger han. ”Inte ens vem som skall bli president är intressantare än vädret just nu. Bra att du är varmt klädd, lilla hjärtat”.
Jag har på mig en tunn långärmad träningsoverall.

Så – det är back to the laptop och skrivandet. Tystnad och inget inget inget som stör. Tiden går långsamt. Historien går framåt.

Och i eftermiddag lovar dom att de skall bli 20 grader …. igen.