Stycket som ligger på You-tube där jag läser avsnittet från Alice första besök på baren BAR, det kan du lyssna på om du klickar här: Chinatown på youtube 
Nu medverkar baren BAR ett par gånger i den nya romanen och jag var tvungen att lyssna på min You-tube läsning igen för att se hur baren kändes vid Alice första besök.

De här barerna finns knappt längre. Jag letade bilder för referens. Hittade denna.

Kan det här vara Melvin? Bästa vän till Bob, han med de ondulerade håret och de fina läppstiftet. Han som har en katt som heter Eva. Och som kanske nu i den nya romanen är den som tar hand om en väldigt ung östtysk flykting som heter Heidrun.

Förövrigt var jag en gång för mycket mycket länge sedan -  då jag var knappt lovlig – gift med en elak pojke som hette Melvin…

För mycket länge sen… i den magiska riktiga och verkliga tiden –  den tiden som var före någon av mina karaktärer i romanens tid – På den tiden ser ni, då levde jag i en fabel-liknande tillvaro med karaktärer som Stiv från Dead Boys  (sovande på golvet i mitt vardagsrum)  och som sambo i en förälskelse med Marty, en av de första prisvinnande musikvideoregissörerna … (Lou Reed, Stones m.fl videos skapades under tidigt 80-tal)

Visst låter det bra.  En underbar vild tillvaro, med backstagerooms och VIP avdelningar…  Jag har stått i toa-kö med Mick Jagger på Ritz. Uppträtt endast iklädd en stor vit låda på Mud CLub,  Lekt med en av diskplockarna i den berömda källaren på Studio 54; mitt namn finns där någonstans på väggen bredvid Biancas och Halstons.

Vad hände? Hur kom det sig att jag inte blev berömd. Alls. Eller snarare HUR kom det sig att jag ens överlevde….. Så många av mina peers från den här tiden gick under, försvann. drunknade i tillvaron. En kväll kunde så lätt sluta  som jag skrev i Samtidigt På Ett Tak i Chinatown ”med en vacker Miyakeklänning på en krossad kropp nedanför ett öppet fönster till en lyxig vindsvåning.”  (Jag minns dig tjejen, glömmer aldrig)

Jag tror jag överlevde för att jag var så förankrad i svensk sund vardaglighet. Vanlighet som ett beroendetillstånd. Beroende av vardagen, av rutiner. Jag höll och håller fortfarande näsan över ytan på grund av rutiner och vardag.

Men nu till taxi chauffören – denna kväll – kanske 1983.. För så här såg min verklighet ut:

När jag fått vara med och vippa en liten stund, då blev jag hemskickat. Jag hade getts rollen som den fina flickvännen. Hon som skulle upp och jobba och som skulle “skyddas” … så jag placerad i en taxi klockan tolv, som en Askungen.
Som en riktigt usel feminist representant lät jag mig bli placerad i taxibilar klockan tolv.
Jag kommer aldrig glömma taxiresan där chauffören –  efter det att en av dessa rock-ikoner som jag trodde jag var o en kärleksfull samborelation med -  hade placerat mig i en taxi … då när han taxi-chauffören vände sig om mot mig och strängt sa:
”Varför är du med honom… jag ser hur han stoppar dig i en taxi varje kväll och sen plockar jag upp honom klockan fem på väg mellan dessa after-hour klubbar med en massa löst folk”. (läs andra flickor)

Hur märkligt var inte detta. I den stora staden New York, kände han igen mig och mitt  Askungeliv – som om jag levde i Visby, Borås eller Söderköping.
Inte i NYC:

Jag var bara ett barn…  Och jag överlevde…  för här sitter jag nu i en röd soffa på Ölandsgatan och skriver en historia om Heidrun … som kanske har mer av mig i sig än man kan ana.

Vad tror du?  Lust att läsa?

Min väninna Annie kommer att stöna över denna text. Annie kan endast handla märkeskläder som har ett namn i namnet.  Som ”Christian”.  Till exempel.

Och helst skall det vara många fler siffror i priset än vad jag vill ha. Ofta fem siffor om det är svenska pengar och minst fyra om det är dollar eller euros. (Annie  förklarar det med att hon ALDRIG fick det hon ville ha när hon var liten. Det hon fick var det som var praktiskt. Det är synd om barn som växte upp på 70-talet)

Så vi får unna Annie detta tänker jag..

För jag,  jag är nu så nöjd med allt jag handlar på kedjan Banana Republic. Tänk bara i höstas när de hade en Mad Men serie.   Allt doftade 50-tal men för självständiga kvinnor från nuet. Banana Republic har storlekar för korta, mediumlånga och långa kvinnor.  I Small, Medium och Large.  Man får vara i vilken längd eller bredd som helst -  och ändå snyggt klädd.  Utsökt demokrati.

Nu senast, i höstas, då gick jag länge och betraktade en Audrey Hepburn vinterkappa. Den var dyr, men jag väntade ut den. Till black Friday rean. Då blev den min … för halva priset….  (bara tre dollarsiffror – och ett litet pris som började med den enkla siffran ett!!)

Den skall jag ha på mig, när du som läser det här, följer med mig till den lilla dolda cocktailbaren Angel’s Share… någonstans i East Village.

Ring så kommer jag och visar..

Har nu flyttat om i texten igen.  Kanske blir det inte en medelålders akademiker på strippklubben Biily’s Topless som börjar nya romanen.

Just i morse flyttade jag om och nu kommer den scenen senare. Jag börjar i Prenzlauer Berg istället. 1982.  Med 17-åriga Heidrun som iklädd endast trosor och liinne blir instoppad i bakluckan på en bil och som är så full så att hon inte vaknar förrän hon är på andra sidan.

Kanske är hon min vän GG eller NB, kanske  GS eller  CL. Kan också vara CLs syster YB. Eller så är hon helt enkelt jag.  Då.

Tack alla ni från andra sidan den osynliga järnridå som nu kan kännas så svår att förstå att den fanns.. alldeles nyss. Ni som inspirerat till så mycket musik, konst och mode. Vi får akta oss för att inte bygga upp den igen. Det är alldeles för lätt.

Och tack Ingo och Jeppe för all ovärderlig info och era berättelser från punkscenen på andra sidan muren under ett tidigt 80-tal.

Kr.D-B tackade nu igen  för de fina trekvartslångkalsongerna..
Nu cyklar han fram i minus nio grader på Lower East Side, längst Orchard street till sin studio i Tribeca -  iklädd dessa underbyxor i tjock bomull från Åhlens i Stockholm.
Se de fanns inte i New York. Inte heller i Sverige visade det sig. Inte på NK, de fanns inte på någon herrbutik eller sportbutik. De fanns bara ett enda par i hela världen; på Åhlens City.

INGEN -  förutom KrDB vill ha ¾ långklasonger.

Såna som täcker knäna men inte går ner till vristerna.

Sånt är viktigt för KrDB.

Helt ensidigt bjuder jag här på var just jag älskar att äta. Varsågoda!  Jag flyttar mig bara makligt inom de närmaste kvarteren.. Varför gå nån annanstans?  Här kanske man inte kan sitta och skriva på nästa roman men kan låta sig inspireras av hänförande mat utan att det är så krånglig miljö. Snarare inbjudande, älskvärt, stammisinviterande, upplyftande, sällskapligt, ibland lite trångt…. men trevligt …och väldigt GOTT.

Here we go:

TEN BELLS. Broome vid Ludlow. Här åt jag, Stig, Kristoffer och Martin så många ostron för en dollar styck så jag vet inte vad … eller hur S. K. och M?

TAKAHASHI – Min egen Sushi.  När det är som mest innovativt. Sitt vid baren och var nära. Titta på när evinnerligt stiligt tatuerade kockar fixar nåt man alltid blir lite förvånad över. Ave A vid 5th st.

MERCADITO – Små små minitacos, tre stycken på en smal lång tallrik. Så vackra, så goda. Som helt ny och nyttigare mexikanskt. Och så en så fnissig, klantig servitris. Love her.  She loves us. Ave B och 11th.

UPSTATE, 1st Avenue vid 6th st.  mer OSTRON. Hur kan det bli fel för inspirationen. Och helt fantastiskt sortiment av lokal öl och så whiskey. Förstås.

YUNNAN KITCHEN – har ingen aning var The Yunnan Province är i Kina. Men maten är … annorlunda. Stark, kryddigt. Be om rekommendationer. Sitt vid bardisken här med. Clinton St vid Rivington.

ANGEL’S SHARE – och sist men inte minst den bästa cocktailbaren downtown. Gömd inne i en asiatisk restaurang. Man måste veta var, så ni får gå med mig…….. Innanför den bruna diskreta dörren får man nästan övernaturligt goda cocktails under ett tak med vakande änglar …..

Vi ses väl snart …..

Läste en bloggrecension häromdagen om Samtidigt På Ett Tak I Chinatown. Bloggaren skrev lite syrligt att hon inte kände igen New York i min roman. ”Ta vilken TV-serie som helst,” skrev hon. ”Sex And The City”, ”Vänner” etc. och man känner igen sig.”  Sedan la hon till lite snusförnuftig. ”Det kanske är för att Rudefors skirver om ett tidigt 90-tal som man inte känner igen sig”.

Äääh – jaaaa, tänker jag.  Det är ju en fantasivärld. Inte en dokumentär. Skriver man om 1800-talets London ska väl inte läsaren förvänta sig en guide till shopping på Topshop på Oxford street

När jag åkte från New York i söndags var det plus 11C där och minus 16 när jag landade på Arlanda. Igår var det minus 11 både i New York och i Stockholm.

I fantasin just nu skriver jag om en varmare vinterdag än idag. En varmare vinterdag som jag helt fräckt bara hittar på.

Eller vill ni ha en real väderleksrapport till ?

hela boardwalken i min gamla hemort Long Beach, Long Island är sönderbruten av stormen Sandy.  Nästan helt borta.

Long Beach 1987. Jag bor med brittiske kocken Richard Goode och hunden Daniel Boone i Lincoln Shore apartments. Hunden är svart och vild. Richard Goode ser nästan ut som en Brad Pitt.  Nästan. Men med 80-talets engelska arbetarklass dåliga tänder och tatueringar.  Lincoln Shore apartments är ett sjabbigt litet hyreshus. Fult. Lågt. Grått. Nu får det mig att tänka på Svinalängorna i Ystad. Skumma hyresgäster. Konstiga ljud, folk som kom och gick. Bilar som rivstartade mitt i natten efter besök hos grannen bredvid. Dörren en trappa ned söndersparkad av polisen en tidig morgon. Det doftade alltid lite av mögel. Framför fönstret bredde Atlanten ut sig. Så nära att man kunde känna saltstänk på balkongen.

Jag drömmer fortfarande ofta om Long Beach och hade redan på 90-talet förlagt historien i mitt filmmanus ”Delphine” till Long Beach. Ett manus baserat på Flauberts Madame Bowary,  Long Beach blev min svenska Madame Bowary’s helvetes version av det New York hon velat komma till -  Så nära och ändå så långt ifrån….

Nu, i den nya roman jag arbetar med, är jag tillbaka i Long Beach. Och det känns obegripligt att strandpromenaden av trä, och mängder av hus, har brutits sönder av stormen..

Här kommer en liten passage från detta förut. från den roman jag nu sitter på Manhattan och skriver. Från tiden innan klimatförändringarnas stormar. Från ett oskuldsfullt 90-tal.. Min hyllning till Long Beach. Till en värld som inte är likadan längre.

……..men nu, när de gick där i det skarpa dagsljuset, mot strömmen av pendlare på perrongen , hand i hand, trotsigt mötandes blickar som ogillande tittade på dem – två kvinnor hand i hand klädda för natten, högklackade boots, svartklädda i siden, sammet och spetsar – var det så uppenbart att de inte hörde hemma här. Och kanske var det ändå så att Babylonia visste att hon ju egentligen hörde hemma här, men att det var det här med att hon gick där hand i hand med denna Amanda, som gjorde att hon plötsligt var klädd som i en dräkt från en annan planet.  ”Ser ni inte att jag är precis som ni”, ville hon ropa. Men Amanda drog iväg med henne ut på gatan.
Och trots att det var vinter fanns det som en sälta i luften, fiskmåsar kretsade över samhället, badbollar och surfbräden låg och väntade på våren i skyltfönstret mitt emot stationen.
När de kom till slutet av Edward Boulevard låg Atlanten där, vintervild och oändlig. Villaområdet de promenerat genom förvandlas till en smal remsa av sjaskiga hyreshus närmast havet.
De klev upp för trappen till strandpromenaden, drog in luften och stod sen stilla och bara såg på havet. Mäktigt! Fiskmåsarna klev makligt runt i sanden. Vågorna rullade in. Kanske två meter höga ibland. En pojke i våtdräkt med surfingbräde klev genom vågorna.
De satte sig på en bänk och drog av sig stay-ups och stövlar. En joggare på strandpromenaden gav dem en storögd blick. Avsmak. Road? Liderlig? Nu när berusningen försvunnit började Babylonia skämmas lite. Det som var accepterat inne i stan blev fult och sjaskigt i dagsljuset här ute i förorten. Hon tittade bort från joggaren och sedan bara ner, när Amanda tog hennes hand och drog iväg till rampen som ledde ner till stranden.
Sanden var kylig – men inte frusen – utan mjuk mot fötterna. Men hon huttrade där Amanda drog med henne ner mot vattenbrynet. Barfota hoppade de över små pölar av snö.
Långt ute över Atlanten kom ett flygplan på låg höjd inflygandes mot JFK.  Planet följdes av ett litet svart moln.  En kort stund låg det som en lätt skugga över dem. Över henne. Men den var inget som Amanda märkte.

Läser en bok från kvarteren, nära de där jag bor, när jag är i New York -  en hård skildring av livet på Stanton street, Eldridge, Delancey, Essex street….. romanen Lush Life av Richard Price skildrar polisens vardag och de vilsna ungarna i höghusen nere på Grand st.

Jag känner inte igen mig. De här kvarteren för mig är Saluhallen Essex Market där jag handlar fisk och ostar.
Vinaffären September WIne (smaka bara på titeln – fint eller hur) där jag handlar vin och där representanter från små ekologiska vin-odlare i Napa Valley bjuder på smakprov på fredageftermiddagarna. Unga par promenerar runt med banvagnar. Där är Bondens marknad på Avenue A vid Tompkins Square Park där jag kan köpa saftiga närproducerade persikor och honung som är odlad på någons Manhattan tak. Alla blandas med alla och det finns en vänlighet som bjuder in alla.
Lower East Side har förändrts. Och jag tycker om det.  Jag gillar att jag kan promenera uppför Avenue B och att det är så lugnt och att det är fullt av magiska kommunala trädgårdar som sköts av voluntärer – och som alla får njuta av.

Men världen i Prices’ roman är hårt. Som det gamla New York jag levde i på 80-talet. Men det han beskriver än nu – nyss – en verklighet som existerar parallellt med min.

Funderar på hur det skulle vara att beskriva samma hårda värld här i kvarteren runt mig i Stockholm. Allt jag inte ser, men som sker utanför min lilla äppelträds trädgård. Runt hörnet finns hem för hemlösa män, jag har vant mig vid tiggaren som sitter på hörnan av Götgatan och min gata.
De har varit flera skottlossningar på puben ett par kvarter upp.

Kanske är det så att vi alltid lever i parallella värdar. Och vad kan man göra åt det, mer än att försöka fortsätta att uppföra sig renhårigt själv. Dela med sig av det man har och behandla alla med värdighet. Oavsett vem det är och var man är.

Världen krymper.  Men de parallella världarna växer.

Och så var det dags för pocketversionen.

Visst blev det fint med axplock från recensionerna på omslaget. Säger så mycket mer än bara en synopsis.